söndag 28 augusti 2016

Lenin om att värva folk från motståndarsidan

I gårdagens inlägg om "polishat" nämnde jag att Lenin kan ha skrivit något intressant i ämnet. Han var ju aktiv i en riktig polisstat, det tsaristiska Ryssland, och kunde ju ha skåpat ut polis, militärer och andra den härskande klassens tjänstehjon som bara en enda stor reaktionär massa. Men, men ... det här skrev han i klassikern Vad bör göras? år 1902:

Jag minns vad en kamrat berättade för mig om en fabriksinspektör, som ville hjälpa socialdemokratin och faktiskt också gjorde det, men samtidigt bittert klagade över att han inte visste om hans ”information” nådde det riktiga revolutionära centrum, i vilken grad hans hjälp var behövlig och vilka möjligheter det fanns för att håns små och ringa tjänster skulle bli till nytta. Varje praktiker känner naturligtvis till flera liknande fall, då bundsförvanter har gått förlorade för oss till följd av vår amatörmässighet. Och sådana var för sig ”små” men sammanlagt ovärderliga handtag kunde och borde vi få från tjänstemän och ämbetsmän inte bara på fabrikerna utan också i posten, på järnvägarna och i tullen, bland adeln och prästerskapet och på varje annat område, även polisen och hovkretsarna medräknade! Om vi redan hade ett verkligt parti, en verkligt kampduglig organisation av revolutionärer, skulle vi inte utsätta alla sådana ”medhjälpare” för så stora risker, vi skulle inte ha så bråttom med att alltid och ovillkorligen dra in dem i själva hjärtat av vår ”illegalitet” utan tvärtom särskilt noga skydda dem och t o m speciellt skola folk för sådana funktioner, väl vetande att många studenter kunde vara till långt större gagn för partiet som ”medhjälpare” i ämbetsmannaställning än som ”korttids”-revolutionärer. Men, jag upprepar det på nytt, endast en organisation som är fullt stabiliserad och som inte lider brist på aktiva krafter har rätt att tillämpa denna taktik.

Just det, även adel, hovfolk, präster ... och poliser! För länge sedan hörde jag en låt med den lustiga titeln "The only good Christian is dead" (eller något liknande). Vad kan vi säga idag? "The only good Leninist is dead (and it was the man himself!)".

I Kommunistiska manifestet skrev Marx att en liten del av den härskande klassen kommer att gå över till proletariatets sida när det blir revolution. Borde inte detta omfatta även personer ur den härskande klassens administration och våldsapparat? Man får väl bara hoppas att det nya revolutionära styret kan sortera mellan lämpliga och olämpliga element bland de som i en kris försöker byta sida.

lördag 27 augusti 2016

Citat om polishat

Det anarkistiska polishatet, som alltid varit reaktionärt, har omärkligt tillåtits bli vänster. Arbetarklassens och kommunisternas ståndpunkt, att smida fasta länkar till polisens meniga och de undre befälen, stämplas som pro-fascism. (Stefan Lindgren, förord till Jan Myrdal Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 sid. 8, Oktoberförlaget 1977.)

Jag letade efter ett citat av Lenin där han skriver något liknande, men hittade det inte. Om någon beläst leninist i läsekretsen vet jag jag talar om, så skriv en kommentar! (Tillägg: har hittat ett citat och lagt upp det här, men det kan finnas flera, så tips välkomnas fortfarande!)

Om vi däremot går vidare i ovan citerade bok och tittar på vad Myrdal själv skrev så hittas bland annat följande (sid. 77):

Brottsligheten är arbetarklassens öppna fiende. Brottsligheten, alkoholismen, narkomanin, prostitutionen är samhällsbevarande; håller arbetarklassen nertryckt, svag, förlamad - utsugen.

Men det innebär att horan, tjuven, hallicken, fyllot, knarkaren inte blir arbetarklassens allierade bara därför att de är utslagna och förtrampade. Arbetarklassens befrielse är mänsklighetens befrielse; rätt är det som tjänar denna befrielse. Brott tjänar inte. ...

Bland de patrullerande poliskonstaplarna har arbetarklassen däremot fler allierade än den har bland hallickar, langare, tjuvar och fnask. I sin kamp mot brottsligheten är dessa poliser på samma sida som det arbetande folket.

Någon italiensk kultur- och vänsterman (var det Pasolini?) påpekade det märkliga i att medelklasstudenter till vänster pucklade på vanliga poliser som vanligen rekryterades ur arbetarklassen. Eller är det så märkligt egentligen? Dessa studenter måste väl få ha lite kul innan de trampar in på den normala borgerliga karriärvägen!

Jag utgår dock från att vissa poliser har en sådan inställning att enhet med dem torde vara mycket svår att uppnå. Men många vill förmodligen kunna göra ett bra jobb, samt betala sina räkningar. Och i detta avseende skiljer de sig rejält från såväl kriminella trasproletärer som kriminella överklassare. Den senare gruppen har dock andra möjligheter, den kan genom sin ställning se till att skumma handlingar är lagliga, eller genom välbetalda advokater kunna komma undan även påvisade brott.

fredag 26 augusti 2016

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om "Lenin" är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det 'marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande' som gällde. Uttrycket 'maoism' fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om 'maotsetungtänkandet', vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig 'maoister' och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har 'långvarigt folkkrig' och 'kulturrevolution' tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var 'marxist'.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

Bilde
En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx' metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.
Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Bildresultat för marx engels lenin stalin mao
Hela raden!


Hur är det i Sverige? - Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.


För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.


När jag använder termen 'knappologi' i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: "Tjäna folket." Den verkar ha 'tjänat' delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? - Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?


1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.
I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt 'svenskt', tycker jag.

Om "socialistisk revolution" inbegriper 'långvarigt folkkrig' framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av 'utanförskaps'-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om 'folkkrig' överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. 'Långvarigt folkkrig' i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: "Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!" Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.

tisdag 23 augusti 2016

Carl rapporterar från Riga

Förre utrikesexcellensen Bildt har varit i Riga. Det står några intressanta saker i hans rapport:

Man har gått från en nivå på BNP per capita kring 50% av EU:s genomsnittliga till kring 75%. Bra så, men under senare år har konvergensen så gott som upphört.
Och det är farligt inte minst i ljuset av den andra utmaning jag talade om, nämligen den demografiska. Under det senaste kvartseklet har Lettland förlorat ca en tredjedel av din befolkning. Många finns i dag i Irland eller Storbritannien.

Hur hade BNP/capita sett ut om det inte skett en massutvandring då? Legat kvar på halva EU:s genomsnitt? Verkar som det där med EU-medlemskap och euro inte är något jätteklipp, särskilt inte för rätt små och svaga stater. (Det är andra som gör klippen.)

Ytterligare ett klipp som visar på hur resurser felfördelas:
Och Lettland storsatsar nu för att de egna försvarsutgifterna snart skall vara upp i 2% av BNP. Det är mer än en fördubbling under en rätt kort tidsperiod, och leder självfallet till att utrymmet för övriga också angelägna offentliga utgifter på t ex skola och sjukvård trängs tillbaka.
Vågar man tippa på att medel som kunde ha använts för skola och sjukvård i Lettland i stället på något underbart sätt ramlar ned i det USAmerikanska militärindustriella komplexets kassakistor?

- Oj, det där med EU och NATO blev inte riktigt så bra som vi trodde ...

måndag 22 augusti 2016

Står de i kö för att förbjudas?

Om man nu tycker att "gatukonstnären" Dan Park är jättehemsk är det väl synd att stoppa argumenten i munnen på honom.


Du har väl hört att en bokmässa, detta år hållen under parollen "Yttrandefrihet", har kastat ut en tidigare godkänd deltagare? Det är ju andra som inte gillar denne deltagares (riktiga eller påstådda) åsikter. Ett slående sätt att fira att den svenska tryckfrihetsförordningen är 250 år i år, eller hur? Kommer vi att kunna fira 260-årsdagen också? Eller kommer de fantastiska 'vänster'-tomtarna att först avskaffa yttrandefrihet för sina motståndare, och sedan till sin häpnad upptäcka att de står näst på tur? För även de har ett 'förflutet' som kan grävas upp och tas till intäkt för munkavle. Hotet  gäller inte bara Nya tider. Nu närmar sig hundraårsjubileet för Oktoberrevolutionen, och då lär reaktionen jobbar övertid för att klämma åt och helst tysta ner obehagliga vänsteråsikter. En del tycker att 'vänster' är "nyttiga idioter". Jag tycker inte att de är 'vänster'. De ställer sig bara i kön för att själva få ett slag i skallen och förvirrat undra vad som hände.

söndag 21 augusti 2016

Inte så kul att få det man skojar om

För någon vecka sedan citerade jag vad gamle Lenin skrev 1917, innan Oktoberrevolutionen. Han visade på det tyska postverket som en förebild vad det gäller organisering på hög nivå.

Jag har minnen av att detta citat hånades av fina vänstermänniskor för några årtionden sedan. (Det kan ha varit någon popliberal knäppis på Dagens Nyheter som skulle göra sig lustig, men det är jag inte säker på.) Löjligt, ta tyska posten som förebild!

Över huvud taget är det lätt att håna effektiva organisationer - så länge man inte behöver dem. Vi kan ju ta vår tids eviga trassel med tågen. Är det likgiltigt när inte tågen håller tidtabellen, eller inte ens går? Eller varför inte just posten? Om Lenin kollade in läget idag, skulle han visa på svenska posten som en förebild vad det gäller bra organisation? Det är bra att posten kommer fram, att försändelser inte försvinner, att de inte blir liggande i evighet 'någonstans' innan de kommer fram till adressaten, att de kommer till rätt adressat! Det behöver man ju inte vara leninist för att tycka - men det kanske underlättar?

Och den som tycker att det är ointressant att offentliga funktioner verkligen fungerar snabbt och smidigt kanske inte tycker att det är så roligt längre när den liberala slafsigheten äter sig in och bryter ner effektiviteten? Man bör vara försiktig med vad man önskar sig ...

fredag 19 augusti 2016

Myrdal dissar Larson

Nya numret av FIB/k kom igår, som vanligt med en skriftställning av gamle Myrdal: 'Den litterära uselhetens möjligheter'.

Han laddade nyligen upp med gin & tonic och läste första delen av Stieg Larsons Milleniumtriologi. Det är mer än vad jag har gjort. Jag läste tredje delen när den gick som följetong någon sommar i Dagens Nyheter. Och jag tyckte ...

Tja, det kanske krävs en rackabajsare för att orka med Larson om man har litterära krav ovan tröskelnivån. Enligt Myrdal: "Men det hela var en usel text. Intrigerna intellektuellt omöjliga, skämmiga. Personteckningen erbarmlig. Språket haltar." Ha, där fick Larson en postum snyting! Men Myrdal hade naturligtvis inte varit Myrdal om han inte hade dragit ut linjerna betydligt mer på bredden och djupet. Varför inte försöka hitta texten och läsa själv?

På tal om "själv" så läste jag nyligen (för första gången, tror jag) en av Leif G W Perssons kriminalromaner. Det är sällan jag läser deckare. Har ofta svårt att hålla reda på vem som är vem av personerna, och varför intrigen över huvud taget är intressant. Vill man berätta om samhällets elände går det väl bra utan att en polis med dålig mage och relationsproblem lullar runt mellan seriemördarnas offer ... . Hur som helst misstänker jag att G W blivit för stor för sitt eget bästa, och att han skulle behöva en hårdför lektör på förlaget: "Hördu, det här blir över femhundra sidor. Se till att kapa bort minst hundra sidor, samt jobba på gestaltning av personerna och att intrigen blir klarare. Marsch iväg till skrivarlyan! Och sedan får vi fundera igen på om det är något värt att publicera."

torsdag 18 augusti 2016

Kufiska kvanta

(För några dagar sedan började jag plita på det här inlägget. Efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att bli 'klart', så jag släpper det i det här ofullkomliga skicket.)

2009 nämnde jag en mystisk företeelse kallad "quantum entanglement" utan att begripa så mycket vad det handlade om. (Det gör jag fortfarande inte.) "Partiklar verkar kunna vara på flera ställen samtidigt, och ha kunskap om varandra trots att de inte har kontakt" skrev jag, och gick sedan över till resonemang om kvantdatorn. En skribent på wikipedia uttrycker det så här:

Kvantmekanisk sammanflätning, kvantmekanisk hoptvinning[1], kvantintrassling eller kvantkorrelation (även engelskans entanglement används) är ett fenomen, som kan påvisas inom kvantfysiken. Fenomenet innebär att om två eller fler partiklar är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.
För mitt språköra låter 'kvantkorrelation' bäst. Någorlunda lätt att uttala, och så antyder det att olika saker är samordnade på något sätt.

Att två partiklar som inte har kontakt med varandra ändå på något sätt kan ändra tillstånd samtidigt, det är en väldigt märklig sak - om det nu stämmer. En konsekvens är att informationen från den ena partikeln till den andra (möjligen) måste ske snabbare än ljuset! Och att röra sig snabbare än ljuset betyder att röra sig bakåt i tiden. Det låter orimligt enligt de lagar vi känner nu, såvida det inte är möjligt i kvantfysikens märkliga värld. Saken måste undersökas.  Och det har kineserna beslutat sig för att göra.

En mängd blänkare har kommit från bland annat Nyhetsbyrån Nya Kina om att världens första satellit för kvantstudier har skickats upp. Den heter Micius efter en gammal kinesisk vetenskapsman som bland annat hade idéer om ljus. Satelliten har redan börjat skicka data till Jorden.

(En undran: brukade inte den här killen kallas 'Mencius' förr i tiden?) Micius är den latiniserade formen av Mo Zi. (Ungefär som att den svenske Linné blev Linnaeus som internationell kändis inom en vetenskaplig värld som ännu skrev på latin.) Micius var ungefär samtidig med Sokrates (400-talet före vår tideräkning) och ses som grundare av den 'moistiska' skolan inom filosofi. Ej att förväxla med den maoistiska skolan som ju tillhör vår tid.

Här är en bild som jag hittat hos NASA. På denna länk finns en del text som talar om mer hur det fungerar för 'Alice' och 'Bob'. Undrar om den kan klargöra någonting (klicka för större format):


Kvantkorrelation i all ära, men jag undrar om inte möjligheten till bombsäker (?) kryptering av datatrafik så att säga smäller högre i det här sammanhanget. I alla fall på kort sikt. Men hur ser det ut om några årtionden? Vilka möjligheter kommer att finnas då (förutsatt att det finns någon mänsklighet kvar som kan utnyttja möjligheterna)? En del drömmer om teleportion. Kanske det går att komma i kontakt med det som möjligen kan vara en super-civilisation - som kanske inte vill ha kontakt med töntar som oss?

Ja, kineserna verkar komma starkt vad det gäller spetsvetenskap. Undrar vad det kan innebära på sikt ...






måndag 15 augusti 2016

Tar Expo pengar från Soros?

Det finns folk som tror att en viss George Soros finansierar politiska aktiviteter jorden runt, till förmån för USA:s elit.

Här är en lista som är ett par år gammal. Hela listan ser man här. På sidan 18 syns att Sverige är med i pengarullningen. Några som kallas Expo foundation har fått närmare 200.000 kronor från Soros ...






Med tanke på att Expo väl åtminstone på vissa håll ses som ett vänsterprojekt måste väl bidrag från en känd finansparasit i USA orsaka frågor och höjda ögonbryn. På sidan fem i samma dokument finns en annan svensk mottagare, men där rör det sig om en (enligt wikipedia) "näringslivsprofil". Att sådana säljer sig kanske är mindre märkligt.

Skall bli intressant att se om det kommer någon bekräftelse eller dementi från Expo. En del lär väl gotta sig redan i förväg. Jag trodde att Expo var enbart svenskfinansierat, och det trodde nog de flesta andra också.  

En länk med lite mer underlag.