söndag 26 februari 2017

Skillnad på folk och folk?

(För den som undrar: förteckningar av nedanstående typ fanns i svenska kyrkans församlingsböcker omkring år 1900. Det var kyrkan som skötte folkbokföringen, så det har inget med religiösa preferenser att göra.)



Detta är inget att skämta med. Det var oförskyllda mänskliga tragedier och elände.

Men kanske detta uttalande av Margot Wallström är en blandning av pajaseri och mänskligt elände: Lavrov är en politisk räv, mycket erfaren och det är faktiskt jag också.

Nja, om vi säger så här: i förhållande till Sergej Lavrov är Wallström närmast en höna som kan nackas när som helst om hon inte ser upp. Räv kan hon vara här hemma, helst i någon hönsgård/partiförening.

Nästa reflexion, om intellektuell lathet och det där med folk och skillnader. - Ånej, det finns inga skillnader, alla har samma värde, jag ställer upp för alla människors lika värde (här himlar man lite lagom frireligiöst med ögonen) ...

Var kommer latheten in i det här då? - Se det så här: om alla människor är likadana så behövs det inga undersökningar och tankeansträngningar för att sätta sig in i andra människors sätt att tänka och se på tillvaron - vi är ju likadana (lika mycket värda!) allihop! Svenskarna är legitimerat världens mest sekulariserade och individualistiska folk enligt World Values Survey ... och då är väl alla andra likadana, eller hur? - Där är en tankeslapphet som drar iväg mot mental rubbning! Och likaväl som de mentalt störda kan ställa till olyckor utan att förstå det kan likavärdesapostlarna göra det. För hur bemöter de människor som faktiskt tänker väldigt annorlunda vad det gäller likavärden, religion och individuell frihet? De som kommer från andra ytterligheten av World Values Survey och inte har någon avsikt att byta den positionen även om de flyttar till Sverige?



tisdag 21 februari 2017

Nr 4698

Detta är post nummer 4698 på bloggen Björnbrum. Dessutom är det tioårsjubileum för bloggen, den 21 februari 2007 gick första postningen iväg.

- Jag har ingenting med det här att göra. Jag bara råkade gå förbi.
Och hur blir fortsättningen? - Ett rakt svar: jag vet inte. Till och från känns det segt att skriva, även om ämnen inte saknas. Så jag säger varken att jag tänker fortsätta, eller lägga av. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Nu håller ju (förhoppningsvis) våren på att bryta ut, och nu finns det således annat än bloggandet som lockar.

Den här mörka mäktiga profilen tillhör en havsörn som gjorde en sväng över Djurgården häromdagen, samtidigt som jag också gjorde en sväng på samma ställe.

För den person som mot förmodan inte kan leva utan mina alster rekommenderas sajterna Björnpoesi och Björnbild. Den första uppdateras oregelbundet, men den andra får nya bilder var tredje dag.

lördag 18 februari 2017

Folkets röst är Guds röst

Adam Smith var professor i moralfilosofi (inte i nationalekonomi) och hans huvudarbete från 1759 hette The Theory of Moral Sentiments. Ibland brukar Birger Schlaug diskutera Smiths idé om att det inte är av välvilja som företagare sköter sig och inte lurar kunderna. Schlaug påpekar att enligt Smith finns ett korrektiv som gör att företagarna ändå inte fuskar och beter sig oärligt av rent egenintresse: de har ögonen på sig. En Högre Makt ser vad de gör. Kanske det är det här citatet från Moral Sentiments som Schlaug tänker på:

The sense of propriety too is here well supported by the strongest motives of self-interest. The idea that, however we may escape the observation of man, or be placed above the reach of human punishment, yet we are always acting under the eye, and exposed to the punishment of God, the great avenger of injustice, is a motive capable of restraining the most headstrong passions, with those at least who, by constant reflection, have rendered it familiar to them. It is in this manner that religion enforces the natural sense of duty: 
Alltså: Även om människorna inte ser eller kan påverka vad du gör så finns det en annan makt, som dessutom har synnerligen kraftiga maktmedel till sitt förfogande om du missbrukar egenintresset ...

Men vad händer om tanken på en vaksam och sträng gudomlighet upplöses och samhället blir allt mer sekulariserat? Innebär det att kapitalisterna släpps helt utom kontroll och kan bete sig hur som helst? - "Om Gud är död är allt tillåtet", var det inte det Dostojevskij hävdade? Om man uppfattar "Gud" som en samling regler är det på sätt och vis ett rimligt påstående. Finns inga regler så finns det inga regler (fast egentligen handlar det om att en samling regler ersätts av en annan, det intressanta är vilka som gynnas eller missgynnas av reglerna). Den numera närmast ändlösa raden av storpampar som missbrukar sina förtroenden men inte begriper att de gör fel måste betyda något.

För några dagar sedan var det några entreprenörer som skrev i SvD att företagen borde klart redovisa hur mycket de betalar i skatt. På så vis skulle man kunna se vilka som ställer upp för samhällena där de verkar, och vilka som bara är giriga. Den positiva effekten av att några gör rätt för sig kommer att spridas till fler. Med det resonmanget ersätts åtminstone delvis den numera avskaffade dunderguden, i stället för en blixt från ovan kommer gillande eller ogillande från folket. Därmed besannas satsen att "folkets röst är Guds röst". De giriga får stå där och skämmas. Det förutsätter naturligtvis att de ställer upp på att skämmas, och det är kanske inte helt säkert.

Hm, kommer detta att fungera? Eller behövs det att folket inte bara muttrar och knyter näven i fickan (eller hyllar de företagare som uppför sig som folk) utan faktiskt själv förvandlar sig till den oövervinnerlige dunderguden?

tisdag 14 februari 2017

Goda tankar eller goda handlingar?

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan med funderingar över Clarté. Sedan gjorde jag en förkortad bearbetning och skickade in den som förslag till Clartébloggen. Den texten har jag lagt in i slutet av den här bloggposten. Jag skrev följande i epost till tidningen:

Det här är en förkortad version av min bloggpost http://bjornbrum.blogspot.com/2017/01/hm-fornya-eller.html  som jag inte tror att ni uppskattar. Men nu har jag skrivit av mig.
Jag hade rätt, det uppskattades inte. Fick svar från en Dan Jerrestam:

Tack ändå!
Men vi var inte så glada i det bidraget.
Nu visar det sig att frågan om Myrdal mot Clarté lever vidare. Stefan Lindgren skriver om den tydligen lite röriga situationen där det inte verkar klart om Myrdal uteslutits eller inte. 😀 Jo, viss komik är det i det hela. Men om vi går till kärnfrågan, om vi (eller åtminstone Myrdal) skall tillåtas prata med folk med från oss rätt avvikande åsikter, så tar jag mig friheten att kopiera en kommentar från Jan Nybondas till Stefans artikel (kursiveringen är min):

Detta leder osökt tankarna till undervisningen i religionshistoria, där kyrkoherden redogjorde för debatterna kring frågan om det var viktigare att tänka rätt eller handla rätt för att uppnå frälsning och komma till himmelriket. Bägge åsikterna hade haft sina förespråkare under historiens gång, men kyrkoherden framställde kontentan som att det viktigaste var att tänka rätt, eftersom alla mänskliga gärningar per definition var ofullkomliga.

Clarté förefaller att fortsätta denna tradition och är inte ensamma om det, tvärtom, de har anslutit sig till den närapå majoritet som författaren Tariq Ali betecknat som den extrema centern eller mitten.
Om man tänker rätt kommer man till himmelriket, handla kan man hur destruktivt man vill. Och definitionen på att tänka rätt, den har man därtill monopol på.

Som exempel kan vi nämna Tony Blair och Barack Obama, två statsledare som alltid visste att uttrycka sig som korrekthetsnormen föreskriver och därför fick fullmakt till att bedriva hänsynslös krigspolitik mot försvarslösa länder vilkas ledare inte hade förstått att anamma den föreskrivna jargongen och därtill var i besittning av rikedomar som den extrema mittens finansiärer traktade efter.
Med stark uppslutning från vänsterhåll kunde Obama bomba sju länder, kriga varendaste dag genom alla åtta år, nytt rekord, därför att han hade lärt sig sin religionshistoria, att det viktigaste är att tänka rätt eller snarare babbla rätt enligt normen.
Jag antar att det förkastliga tillstånd som Nybondas beskriver också kan kallas "rättfärdiggörelsen genom tron". Den gamle vänstermannen Fabian Månsson hade en frireligiös period och skrev en roman som hette så. Medan Clarté och det som skulle vara vänster ägnar sig åt gott tänkande ägnar sig sverigedemokrater (och snart kanske även Alternativ för Sverige) åt mer eller mindre goda gärningar och går framåt. Att tänka gott är stort, att handla gott är större!

"Vänstern" är lika hjälplös som den lilla gapande fisken i kungsfiskarens näbb. Eländigt!


Och här har vi alltså min icke uppskattade text till Clarté:

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 
Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor?
Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svåra att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.



Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vrede. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut.
Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.
Vilka är "vi"?  Förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.



Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...



Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.



Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.



Därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas.

söndag 12 februari 2017

Kommer Sverige i skottlinjen för ett nytt handelskrig?

Det är bra när man kan plocka ut statistik enligt egna preferenser ur SCB:s databaser. Jag har använt en bas som heter "Varuimport och varuexport totala värden, bortfallsjusterat efter handelspartner, tabellinnehåll och år".

Här är handeln mellan Sverige och USA under fem år, 2010-2015. Det sista året hade vi ett exportöverskott på nära 60 miljarder kronor.


För att få lite perspektiv plockade jag fram motsvarande data för Ryssland ...


... och för Kina.


Att handeln med Ryssland faller torde vara vårt (regeringens alltså) fel. Om det är samma regerings förtjänst att kurvorna för Kina går upp vet jag inte, men däremot ser handelsutbytet inte så stort ut. Notera att värdeaxlarna på diagrammen har olika skalor, och på den kinesiska diagrammet är det blygsammare siffror än på det USAmerikanska.

Varför lägger jag upp de här diagrammen? - Jo, dels har förre utrikesexcellensen och evige gymnasisten Carl Bildt skrivit om USA-regimens nya inställning till handel, och de personer:

... som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

Kursiveringarna är mina. Fast jag antar att länder som Sverige är för små i sammanhanget för att orsaka så mycket uppmärksamhet när Washington tar uti med handels(o)balansen. Den verkliga kolossen och fienden är Tyskland vilket Pål Steigan påpekar i sin blogg. Men det är klart, med en dokumenterad fientlighet mot the Donald från Löfven-regimen så ... tja, man vet inte. Det kan komma någon sur reaktion åt vårt håll också.


Det finns två saker här att fundera över: dels hur ser handeln ut i stort, och kan ett tapp åt ett håll kompenseras någon annan stans? Vi tar den första frågan med ett diagram som visar export och import mellan Sverige och resten av världen:



Här är tiden längre, 2000-2015. Under hela den tiden har Sverige haft överskott i utrikeshandeln. Det kan också uttryckas som att resurser som kunnat användas för aktiviteter här hemma i stället har skickats ur landet. En tumregel för handel är annars att man exporterar för att kunna importera, alltså att utrikeshandeln bör gå ungefär jämnt upp. Nu krymper gapet, så vi får se om idealet uppnås.

Andra frågan. Angående Ryssland så har ju svenska regimen hejat på en politik som gör att Ryssland vänder sig bort från västra Europa, ökar sin handel med andra områden i stället, samt bygger ut sin egen industri för att slippa sanktionspolitiken. Det är alltså inte säkert att det blir ett jätteskutt i handeln när sanktionerna tas bort. Förutsättningarna för utbyte har ändrats, och ryssarna kommer säkert ihåg även framöver vilka som varit dumma mot dem.

Vad kan kan minnas nu har Sverige åtminstone inte trampat på så många kinesiska tår på senaste tiden, så ur den synpunkten kanske det finns möjligheter även framöver. Men det hänger nog på att Sverige hänger på sidenvägsprojektet OBOR. Och jag vet inte om Löfvenregimen är förutseende nog att fixa en sådan sak. Annars antar jag att såväl råvaror som högteknologi är något kineserna kan tänkas köpa här - risken kanske är att de inte bara köper varorna utan produktionskällorna också, och betalar med $ med tvivelaktigt framtida värde. Och även om Kina och EU är intresserade av att stärka utbytet när handeln över Atlanten är osäker så är frågan hur starkt Sverige kommer att hävda sig i det sammanhanget.

Hur man blir en notis i bladet

Nej, det handlar inte om mig, utan om en halvnära släkting. Våra släktträd går ihop i slutet av 1800-talet. Man kan läsa om honom i Svenska Dagbladet 17 augusti 1949.


Söderlund efterlämnade hustru och tre söner. Samt den här notisen i Svenskans sökbara databas.

söndag 5 februari 2017

Flöjtkråkor, konkurrens och lite annat

Redan för tio år sedan, i det första inlägget på den här bloggen, var jag inne på ämnet evolution och filosofi. Då handlade det om Frans de Waals forskning på apor.

Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!

Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, 'I huvudet på en härmande ­flöjtkråka'. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli 'flöjtskata' i stället för 'kråka', men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. - Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.

Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:

Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

Notera det där med "samarbete". Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde ("the survival of the fittest"), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde - och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)

Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet: 

... allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med - och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.

Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.

(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.

För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes' tänkta 'naturtillstånd' med dess 'allas krig mot alla'. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över - ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.

Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!

Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall. 

måndag 30 januari 2017

Nyhetstorka - eller käftsmäll?


NATTENS NYHETSDRAMA utropar Aftonlövet. Vilket drama? kan man undra. Har kungen rymt med Lill-Babs? Hade någon femtonminuters-kändis från TV en "dödlig sjukdom" (förmodligen vanlig bondförkylning) för fem år sedan? Nja, något så viktigt verkar inte ha hänt för då hade man väl slängt upp det på löpet. Jag misstänker att "nattens nyhetsdrama" är en synonym för 'nyhetstorka'.

Men här är en nyhet - jag har klippt ut och lagt ihop två twittringar från herr Trump i Vita Huset:

The joint statement of former presidential candidates John McCain & Lindsey Graham is wrong - they are sadly weak on immigration. The two Senators should focus their energies on ISIS, illegal immigration and border security instead of always looking to start World War III.
Det här är ju en käftsmäll som heter duga! USA:s nye överkucku anklagar två ledande parlamentariker för att dels missköta viktiga säkerhetsärenden ... för att i stället ständigt försöka starta tredje världskriget!  Trumpen må vara en otrevlig buffel med ibland lite kufisk framtoning, men här verkar han ha hittat en svag punkt att slå emot, och upprördheten bland krigstörstande neocons och demokrater lär inte minska av det. Kommer de att försöka driva fram en så kallad färgrevolution i USA för att bli av med honom, skicka ut någon lämplig galning för att utföra ett mord, eller något annat? Det är väl ganska små kretsar i USA och världen i övrigt som vill ha ett tredje världskrig, så här bör Donald få några pluspoäng. På andra områden är det fortfarande mest frågetecken som gäller, och en del minuspoäng, men det vore fel att avvisa bra saker bara för att det kommer från fel person.


söndag 29 januari 2017

Vandaler med tendens

När islamistiska vandaler förstör mänsklighetens kulturarv i Palmyra, Syrien, kan det verka extremt över alla gränser. Men det är det inte. För inte så länge sedan var de i farten i världsarvet Timbuktu i Mali, och på många andra håll har de förstört kulturminnesmärken och gravar. Palmyra är inte en isolerad händelse, det finns ett mönster och en tendens med urskiljbart ursprung.

2012 hade jag en bloggpost som handlade om hur huvudinspiratörerna till extremislamismen uppträder på hemmaplan. Man skulle ju kunna tro att de som basar över islam i Saudiarabien skulle vara angelägna att byggnader och annat som finns kvar sedan Mohammeds tid skulle vårdas speciellt för att visa upp för alla religiösa turister. Så är inte fallet. Här rivs det utan hämningar om något står i vägen för landets pilgrimsindustri.

Jag såg en notis för några  dagar sedan om att tre moskéer skall byggas på Järvafältet i Stockholm. En av den finansieras från Saudiarabien. Vilka läror kommer att predikas där? Vilken betydelse kommer de att ha för att separata och isolerade grupper kommer att bli ännu mer isolerade men också kommer att upprätta territoriell kontroll och placera sig utanför Sverige vad det gäller lag och rättskipning? Kommer folk som inte delar den officiella saudiska versionen av islam ens att kunna bo kvar på Järvafältet?

Och så är det prat om en moské i Borlänge - Mohamed Omar tar itu med Göran Greider som hamnat på fel sida i den här frågan. Varför måste självdefinierad vänster och feminister uppträda som islamisternas ombud? Förväntar man sig ett "tack"? - Då får man nog vänta.