torsdag 30 mars 2017

Bra gäst, eller ...?

Jag tänkte först sålunda: Det är ju tråkigt att Xi inte besöker Sverige när han ändå är i Norden. Men min andra tanke var: Lika bra att han inte kommer hit. Då slipper vi skämmas för våra usla politiker och i synnerhet utrikesledningen.

Så: hoppas ni får ett trevligt besök i vårt östra grannland, president Xi!

lördag 25 mars 2017

Intressant

Släktforskning är intressant (tycker åtminstone de som tycker att släktforskning är intressant). Men vad kan man sätta för etiketter på de människor man stöter på under trälandet med kyrkböcker, skattelängder, folkräkningar etc?

Några flyttade till Los i Hälsingland. Kan man kalla dem 'losers'?

Ett gäng drog till Valbo i Gästrikland. Kan de sammanfattas som 'valboskap'?

Dessutom undrar jag om de som bosatte sig i Nås i Dalarna kan nås per telefon eller andra kommunikationsmedel?

Och så noterade jag ytterligare ett vårtecken idag:


måndag 20 mars 2017

Vårdagjämning!





Undrar om detta är snödroppar, eller om det eventuellt är snöklockor som jag fotograferade för en stund sedan? Eventuella botanister  får höra av sig! - Hur som helst, nu är det vårdagjämning, och känns inte dagen lite ljusare trots att molnen i skrivande ögonblick ligger täta!?

torsdag 16 mars 2017

Några tankar kring Mobo Gaos bok om Mao och kulturrevolutionen

Bildresultat för yuan

 
Mobo Gao Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor.

Några inledande anmärkningar

Det var i april 1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.

***

Den här boken kom ursprungligen ut 2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har stigit för tidigare dåligt betalda arbetare. Möjligen har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital och råvarutillgångar, inte tvärtom. Xi Jinping håller på att göra Kina till … ja, vad blir det egentligen av landet? Ett imperialistiskt monster, eller allt högre stadier av socialism? - Vad det än blir, på gott och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och det är debatten om den epoken Gao skriver.

Det finns en rejäl källförteckning i boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde vara okända för läsaren utanför Kina.


Vad handlar boken om?

Det är just vad boktiteln säger. Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att säga slår underifrån. Följer man Marx' modell (som Gao inte hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas historia under Maos tid skall skrivas, och strids om vilken utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av klasskamp. Gao frågar: Vem har rätt till 'berättelsen' om Mao och Kina? Elit eller folk? Ett sätt att försöka dominera framtiden är att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som tjänar den nu härskande elitens behov.

'Elit' är inget entydigt uttryck. Det finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders 'kompradorkapitalister' (alltså som underordnade ombud för utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild (och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade ryska liberalerna).

Den motsättning mellan kommunister och nationalister som Gao påpekar fanns mer eller mindre synbart redan tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon roll om katten som fångar möss är svart eller vit? Mao och hans anhängare svarade 'ja' på den frågan, politiken är viktig, arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett 'nej'. Det kanske var en kinesisk version av det socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen spelar ingen roll” - fast det sedan i praktiken visat sig att det kan spela en mycket viktig roll vem som håller i tömmarna när offentligt ägande privatiseras.

Nejsägarna verkar ofta se ner på och förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva längre.

(Sidoanmärkning: Jan Myrdal berättar om ett möte han och framlidna hustrun Gun Kessle hade med kinesiska intellektuella. Dessa klagade över tortyr under Kulturrevolutionen: de hade skickats ut att vakta kor. När Gun Kessle berättade att hon vaktat kor i sin barndom var det något som slocknade i kinesernas ögon, enligt Myrdal.)

Gao ger ändå en rätt ljus bild av hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.

Nu vann eliten maktkampen efter Maos död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?), men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid, alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier av eller biografier om personer som borde ha mycket att berätta om Maos tid.

Det finns dock även breda opinioner som hörs av på sociala media, och där stödet för Mao är kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den gamle ordföranden är för populär.

Kulturrevolutionen var inte den första stora massrörelsen i Kina, det var flera föregångare efter att folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa. Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen, utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är Mao man tackar för framstegen utan att lasta för bakslagen. De som tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig Mao.



Vilka borde vara intresserade av denna bok?

Förslagsvis:
  • Folk som är intresserade av Kina och världspolitik
  • Som är intresserade av historia
  • Som är intresserade av historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs – mycket av boken handlar just om det)
  • Är maoister
  • Och så kan man lägga till intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett kinesiskt sammanhang.

Sammanfattningsvis en intressant och läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att få verkligt utbyte av den.

tisdag 14 mars 2017

Rörlig arbetskraft

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

tisdag 7 mars 2017

Tisdagsfunderingar

Några funderingar, så här en förmiddag i början av mars när ett oönskat snöfall smyger runt knutarna:

Om sverigedemokraterna är nationalister (och vi antar att sajten Avpixlat är ett språkrör för sagda parti) så är det märkligt att de är så intresserade av vad utlandet - ja, valda delar av utlandet - har att säga om Sverige. En sann nationalist säger väl på klingande nysvenska "fuck you" åt töntiga utlänningars kritik och gnäll. Vi behöver inga pekpinnar. Vi struntar i vad någon liten skit-TV-kanal i USA eller England säger. Extra märkligt är det när utlänningarna är israeler av högertyp. Israel borde väl, om någon hyfsad logik finns hos sd-arna, vara det ultimata skrämmande exemplet på vad våldsbenägna massinvandrare kan ställa till med.


Det har skrivits en del om 'fusk' på sista tiden. Oärliga människor har på bedrägliga grunder kapat åt sig assistentersättningar från Försäkringskassan. Rätt stora belopp också. Men varför används ordet fusk - varför inte bedrägeri? Utan att vara särskilt juridiskt insatt så antar jag att inom det här fältet så är bedrägeri vad skurkarna kan dömas för. Fusk kan ju vara vad som helst, det tyder på oärligt uppsåt men torde ofta inte vara straffbart. Bedrägeri låter mer som oärlighet i straffbar mening. - Dessutom kan man hävda att systemet med assistentersättningar, liksom premiepensionssystemet, privata skolor och vårdinrättningar och kanske annat som jag inte kommer på just nu, mer eller mindre är riggat för att underlätta oärligt beteende. Men de stora skurkarna har råd att hålla sig med jurister som fixar så att plundringen sker inom lagens ramar. Det är småskurkarna som (ibland) åker fast.

Undrar om fusk-snacket uppstod på allvar i samband med krisen i början på nittiotalet? Det var då statsfinanserna hängde på gärsgårn, och något snille fick för sig att det berodde på 'bidragsfusk'. Folk fuskade med a-kassa och sjukersättning så det inte var klokt, och kunde man komma åt det genom att samköra datasystem så skulle fuskarna avslöjas och finanserna rätas upp igen. Det hela slutade med platt fall - det ramlade inte ut så mycket försnillade pengar på grund av att det antagligen inte var något superenormt 'fuskande'. - Eller mer exakt uttryckt: bedrägerierna mot a-kassan och försäkringskassan var inte särskilt omfattande. Men man drog väl bort uppmärksamheten från de stora plundrarna av folkhemmet, och det kanske var gott nog för de som larmade.

Vad var det mer jag tänkte skriva? - Det har jag glömt. Jag hör av mig om det dyker fram igen. - Jo- här är det: jag såg en anmärkning i en recension i SvD om att mobiltelefoner är märkligt frånvarande i moderna svenska romaner. Kan inte detta bero av att de flesta romaner handlar om människor? Mobilen är inte en människa, den är en förlängning av människans röst, hörsel och syn, en apparat som fyller mellanrummet mellan människor. På samma sätt förlänger bil, tåg, cykel, båt människans ben, liksom hammaren förlänger och förstärker armen. (Jag lutar mig här mot salig McLuhans analys i Media.) Hammare eller cyklar är väl inte föremål för romaner särskilt ofta? Så varför mobilen? Allrahelst som mobilens verkningsfält är betydligt vidare än hammarens. Den senare har du inom synhåll, den andra har global räckvidd och verkar ibland vara försedd med en egen vilja. Den är en del av ditt centrala nervsystem som delvis är autonomt i förhållande till dig. Skall man skriva en roman om en sådan företeelse så är det väl bättre att slänga ihop en skräckhistoria om personlighetsklyving: Doktor Jekyll och Mr. Cellphone. - Var detta klargörande? Nej, tänkte väl det.

onsdag 1 mars 2017

Vårtecken

Jag kan rapportera att vi nu kommit fram till den tid på året när punkarna släpps ut från vinterförvaringen.





Eller om det är en knippa gräslök damen har på huvudet - jag vet faktiskt inte! I alla fall var detta i Stockholm, onsdag förmiddag.

söndag 26 februari 2017

Skillnad på folk och folk?

(För den som undrar: förteckningar av nedanstående typ fanns i svenska kyrkans församlingsböcker omkring år 1900. Det var kyrkan som skötte folkbokföringen, så det har inget med religiösa preferenser att göra.)



Detta är inget att skämta med. Det var oförskyllda mänskliga tragedier och elände.

Men kanske detta uttalande av Margot Wallström är en blandning av pajaseri och mänskligt elände: Lavrov är en politisk räv, mycket erfaren och det är faktiskt jag också.

Nja, om vi säger så här: i förhållande till Sergej Lavrov är Wallström närmast en höna som kan nackas när som helst om hon inte ser upp. Räv kan hon vara här hemma, helst i någon hönsgård/partiförening.

Nästa reflexion, om intellektuell lathet och det där med folk och skillnader. - Ånej, det finns inga skillnader, alla har samma värde, jag ställer upp för alla människors lika värde (här himlar man lite lagom frireligiöst med ögonen) ...

Var kommer latheten in i det här då? - Se det så här: om alla människor är likadana så behövs det inga undersökningar och tankeansträngningar för att sätta sig in i andra människors sätt att tänka och se på tillvaron - vi är ju likadana (lika mycket värda!) allihop! Svenskarna är legitimerat världens mest sekulariserade och individualistiska folk enligt World Values Survey ... och då är väl alla andra likadana, eller hur? - Där är en tankeslapphet som drar iväg mot mental rubbning! Och likaväl som de mentalt störda kan ställa till olyckor utan att förstå det kan likavärdesapostlarna göra det. För hur bemöter de människor som faktiskt tänker väldigt annorlunda vad det gäller likavärden, religion och individuell frihet? De som kommer från andra ytterligheten av World Values Survey och inte har någon avsikt att byta den positionen även om de flyttar till Sverige?



tisdag 21 februari 2017

Nr 4698

Detta är post nummer 4698 på bloggen Björnbrum. Dessutom är det tioårsjubileum för bloggen, den 21 februari 2007 gick första postningen iväg.

- Jag har ingenting med det här att göra. Jag bara råkade gå förbi.
Och hur blir fortsättningen? - Ett rakt svar: jag vet inte. Till och från känns det segt att skriva, även om ämnen inte saknas. Så jag säger varken att jag tänker fortsätta, eller lägga av. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Nu håller ju (förhoppningsvis) våren på att bryta ut, och nu finns det således annat än bloggandet som lockar.

Den här mörka mäktiga profilen tillhör en havsörn som gjorde en sväng över Djurgården häromdagen, samtidigt som jag också gjorde en sväng på samma ställe.

För den person som mot förmodan inte kan leva utan mina alster rekommenderas sajterna Björnpoesi och Björnbild. Den första uppdateras oregelbundet, men den andra får nya bilder var tredje dag.

lördag 18 februari 2017

Folkets röst är Guds röst

Adam Smith var professor i moralfilosofi (inte i nationalekonomi) och hans huvudarbete från 1759 hette The Theory of Moral Sentiments. Ibland brukar Birger Schlaug diskutera Smiths idé om att det inte är av välvilja som företagare sköter sig och inte lurar kunderna. Schlaug påpekar att enligt Smith finns ett korrektiv som gör att företagarna ändå inte fuskar och beter sig oärligt av rent egenintresse: de har ögonen på sig. En Högre Makt ser vad de gör. Kanske det är det här citatet från Moral Sentiments som Schlaug tänker på:

The sense of propriety too is here well supported by the strongest motives of self-interest. The idea that, however we may escape the observation of man, or be placed above the reach of human punishment, yet we are always acting under the eye, and exposed to the punishment of God, the great avenger of injustice, is a motive capable of restraining the most headstrong passions, with those at least who, by constant reflection, have rendered it familiar to them. It is in this manner that religion enforces the natural sense of duty: 
Alltså: Även om människorna inte ser eller kan påverka vad du gör så finns det en annan makt, som dessutom har synnerligen kraftiga maktmedel till sitt förfogande om du missbrukar egenintresset ...

Men vad händer om tanken på en vaksam och sträng gudomlighet upplöses och samhället blir allt mer sekulariserat? Innebär det att kapitalisterna släpps helt utom kontroll och kan bete sig hur som helst? - "Om Gud är död är allt tillåtet", var det inte det Dostojevskij hävdade? Om man uppfattar "Gud" som en samling regler är det på sätt och vis ett rimligt påstående. Finns inga regler så finns det inga regler (fast egentligen handlar det om att en samling regler ersätts av en annan, det intressanta är vilka som gynnas eller missgynnas av reglerna). Den numera närmast ändlösa raden av storpampar som missbrukar sina förtroenden men inte begriper att de gör fel måste betyda något.

För några dagar sedan var det några entreprenörer som skrev i SvD att företagen borde klart redovisa hur mycket de betalar i skatt. På så vis skulle man kunna se vilka som ställer upp för samhällena där de verkar, och vilka som bara är giriga. Den positiva effekten av att några gör rätt för sig kommer att spridas till fler. Med det resonmanget ersätts åtminstone delvis den numera avskaffade dunderguden, i stället för en blixt från ovan kommer gillande eller ogillande från folket. Därmed besannas satsen att "folkets röst är Guds röst". De giriga får stå där och skämmas. Det förutsätter naturligtvis att de ställer upp på att skämmas, och det är kanske inte helt säkert.

Hm, kommer detta att fungera? Eller behövs det att folket inte bara muttrar och knyter näven i fickan (eller hyllar de företagare som uppför sig som folk) utan faktiskt själv förvandlar sig till den oövervinnerlige dunderguden?